THINK TWICE
Skriven av Erica Nilsson - http://ersoni.blogg.se
Jag tänkte börja mitt tal med ett känt citat av Dave Ramsey, som jag tycker passar in i vad jag nu ska berätta om. We buy things we don't need with money we don't have to impress people we don't like
Facebook, instagram, twitter, bloggar, det finns många sätt idag att skriva inlägg på , lägga upp bilder, synas och höras på.
Vad är det första du gör på morgonen när du vaknar, och det första du gör innan du går och lägger dig? Jag tror det är många som har samma svar på denna frågan. Kollar telefonen. Sin smartphone. Hur många har inte en smartphone nu förtiden? Jag tror att de flesta har en.
Jag har en kusin som är tolv år. Hon har en egen iphone, en ipad och en egen dator. Hon har instagram och hon har facebook. När jag var tolv år hade jag kulor, gogos och spelade ruta. Jag har en lillasyster som är sex år, hon lärde sig att öppna min telefon innan hon lärde sig att prata, i stort sätt. Min lillasyster vet precis vad facebook är, hon har det till och med, men hon kan inte skriva eller läsa. Bara några enstaka ord. Hon har också en egen ipad. Hon tar egobilder på sig själv med sin Ipad, hon ber mig fota henne när hon har extra fina kläder på sig eller gör något roligt, och sen tycker hon jag ska lägga in bilden på facebook. När jag gjort det så frågar hon vem som gillat den.
Det första jag gör när jag vaknar är att kolla om något har hänt på facebook, eller instagram. Jag följer kommentarer där jag är delaktik i, jag kollar om jag fått några fler likes, jag kollar nya bilder som folk lagt upp. Men till vilken nytta?
Det har ju blivit väldigt populärt nu förtiden att lägga in matbilder, sina nya kläder man köpt, den nya marc jacobs parfymen, sin nya oddmyllo blus och träningsbilder. Men till vilken nytta gör man detta? Vill man visa upp vad man har? Vill man få bekräftele att man har fina saker, att man är duktig när man tränar, att man är duktig för man äter nyttig mat, att man har pengar till att köpa den nya oddmolly blusen, att man har en snygg kropp och att man ser bra ut? Vem är det vi vill ha bekräftelsen av? Och varför känner vi detta behovet? Vi gör tags på instagram för att fler folk ska gilla våra bilder, folk vi inte ens känner.
Jag såg nyhetsmorgon för inte så längesen, där Alex schulman gästade. Han pratade om sin show Älska mig! Som han är aktuell med snart. Den handlar just om bekräftelsebehov. Han berättar hur han på morgonen när han precis vaknat tar upp sin telefon, utan att sin fru ska se den, han lägger sig på sidan och försöker täcka telfonen med täcket så inte rummet ska lysas upp av telefonens ljus. Också kollar han sin telefon, sin twitter för att kolla om något mer har hänt på inläggen han skrivit. Han berättar om hur han skrivit om personer på internet, folk han egentligen inte känner, och när han ser dem i verklgheten så vågar han inte kolla dem i ögonen och vill bara gå därifrån. Är det inte sjukt? När blev det såhär egentligen? Är vi en annan personer bakom vår dator och telefonskärm?
Är vi den personen i verkliga livet som den personen vi är på internet? Det kan man fråga sig. Lägger vi upp bilder som speglar oss själv och vad vi gillar eller lägger vi upp bilder och texter som gör att folk ska gilla oss och för att vi ska verka smarta och duktiga?
I texten ”Status”, skriven av Sofia Ulver- sneistrup som ni finner i häftet Tänka rätt- göra rätt? Där tar hon upp just det om bekräftelse och status, hon skriver ”tänk dig att du är en kille som precis kammat hem första pris i paradise hotel, den långlivande dokusåpan, som innehåller allt av snask, snusk och dramtik som man kan föreställa sig.” Tänk att du kommer från din mellanstora stad där du är den populäraste killen för du har varit med i detta program, du får vilka tjejer du vill, du kommer in på alla klubbar, alla vill vara din vän. Bara för du är lite av en kändis. Men när denhär killen kommer till Lund, till universitetet så märker han att han inte var så populär trots allt. Dessa personerna bryr sig inte om att han har varit med i paradise hotel, dem bryr sig inte om din dyra klocka han har, han är betydelselös, han är nobody. Inget av det spelar någon roll. Och det borde vi tänka på. Det spelar ingen roll hur coola saker du än äger, hur mycket uppmärksamhet du än fått på media. Det är inte det livet handlar om.
Varför har man ens instagram? Räckte det inte med när man hade en vanlig telefon, utan internet, då vi ringde varandra och frågade hur vi mådde, vad man gjorde och om man skulle hitta på något. Eller iallafall räckte det inte med att bara ha facebook och sina närmsta vänner som man kunde ta del av deras vardag? Varför måste vi hela tiden bry oss om vad alla andra gör? Vad andra äter och vad andra har på sig? Varför måste vi hela tiden fota allting för att lägga upp bilder på instrgam och facebook?
Mediavärlden har blivit en sjuk värld som vi lever i, en fejkad värld där allting ska vara perfekt. Där vi endast lägger upp dem allra bästa bilderna, folk står och dekorerar sin tallrik i en kvart på morgonen för att den ska se så bra ut som möjlig på bild så man kan lägga upp den på instagram, där man tar minst tio bilder på sig själv för att lägga upp den allra bästa av dem. Där man fotar sig själv i speglen på gymmet för att visa hur duktig man är.
Det har blivit en mediahets där man får ångest när folk hela tiden lägger ut så perfekta bilder på allting. Handlar det verkligen om hur många följare man har på twitter och instagram nuförtiden? Hur många likes man får på varje bild och inlägg man skriver? Handlade det inte om att ha roligt i verkligheten med sina riktiga vänner, att visa uppskattnign för varandra i det verkliga livet.
Jag ser folk som sitter uppe med sina telefoner på fest och när man är med sina vänner, räcker det inte med att prata och umgås med dem vi har framför oss, måste vi använda den förbannade telefonen hela tiden?
Jag tog bort min facebook i en vecka. Jag fick frågor från flera personen om varför jag tog bort den precis som det var världens grej som hade hänt. Precis som det var det sjukaste som hade hänt på länge. Jag tänker många gånger att jag borde sluta att lägga upp så många bilder, sluta kolla på telefonen så ofta. Till och med kankse ta bort mitt instagram konto. Men ändå har jag inte gjort det. Jag är väl för beroende.
Det jag vill komma fram till är att vi kanske borde lägga ner vår telefon mycket oftare, sluta ha sånt bekräftelsebehov och ta vara på våra riktiga vänner istället för att sträva efter att få likes. Det handlar om att vara älskad på riktigt av sina riktiga vänner och familj, inte av folk vi inte känner eller inte är vänner med.
Jag har tre sista frågor till er innan jag avslutar detta tal.
Hur många av dina riktiga vänner kommer ihåg din födelsedag utan att se det på din facebook?
Hur många personer vågar ge komplimanger till dig på riktigt istället för att trycka på like?
Hur många av dem du följer på instagram och som följer dig tillbaka hälsar du på i verkligheten?
TUMME UPP TILL DIG ERICA!
Men oj vad chockad jag blev:) tack hihi !:)
