Jason
Vet inte hur jag ska berätta detta utan att få det att låta som att jag är ett psyko eller stalker. Helt ärligt är jason för mig (Timbuktu) inte bara en artist, efter detta är han en stor förebild. När han tog min hand på ett sätt som han inte gjorde med någon annan och kollade mig djupt in i ögonen kändes det verkligen som om vi träffats innan. Inte bara för att han är en stor artist, detta kan ju egentligen hända med vemsomhelst. Vet inte hur jag ska få ner mina känslor i skrift men har varit så ledsen för lite saker. Och just nu känns det som om han fått mig att tänka annorlunda, hans utstrålning och hans texter rör verkligen mitt hjärta. Satt och var helt exalterad i bilen och när jag väl klev innanför dörren och berättade allt för mamma började jag gråta. Jag har förlorat tre personer detta året som verkligen stod mig nära och kunde göra mig lyckligast. Det är bara så jobbigt. Jag hade kunnat ta bort bilden på Timbuktu och mig, för den betyder egentligen ingenting. Vad som betyder något är att jag kände något när han kollade på mig. Jag vet inte men det kändes konstigt liksom. Och tankarna om att han är en stor artist och kändis försvann. Han blev liksom som "vemsomhelst" fast det är han inte. Långt ifrån. Det känns som att jag kommer tänka om efter detta. Vilken magisk kväll! Lite kul att jag inte ens märkte att han skrev en autograf på min arm, såg det nu när jag tog av mig tröjan och skulle duscha. Måste även tillägga att detta var hans bästa konsert någonsin, har sett han sju gånger (eller åtta) och detta toppade helt klart allt. Kul att promoe och supreme också var med och sjöng "mammas gata". Love to you. Är så glad och lycklig just nu.
